I backspegeln.

2021-10-26 16:00
  • Bild: Shutterstock
  • Pia Laskar, filosofiedoktor i idéhistoria och docent i genusvetenskap.
    Pia Laskar, filosofiedoktor i idéhistoria och docent i genusvetenskap.
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Det liberala hotet mot sexuella rättigheter

Kan vi driva krav på sexuella rättigheter utan att slå fast vad sexualitet är eller landa i liberala argument? Pia Laskar menar att det är möjligt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

FN:s säkerhetsråd behandlar numera sexualitet som en säkerhetsfråga. Anledningen är att forskare som sysslar med socialmedicinska frågor på en global nivå ser sexuellt våld, förtryck och diskriminering som ett komplext hot mot människors säkerhet. Våldet förekommer på praktiskt taget varje nivå i samhället: i familjen, kvarteret, grannskapet och på statsnivå.

Att driva krav om sexuella rättigheter och njutning, och frihet från sexuellt tvång framstår mot den bakgrunden som självklart. Samtidigt menar sexualitetshistoriker att sådana krav samtidigt slår fast vad sexualitet är och innebär. Hur tänker de egentligen?

Ungefär så här: Under medeltiden kunde kroppsliga sensationer och det vi idag kallar sexuella känslor beskrivas som att en person blivit förhäxad och att upphovet till begären pålades utifrån. Idag ser vi istället känslostormar, förälskelser och kroppsliga sensationer som en del av en människas konstitution och personlighet. Känslor som anses vara sexuella ses som ett starkt uttryck för individen, som något av gud eller naturen givet. Just därför kan sexuella uttryck ses som individens mänskliga rättighet – ett argument som funkisrörelsen använt för att kräva sexuell assistens. Argumentet att homosexualitet är en mänsklig rättighet har också drivits med hänvisning till att attraktion till en av samma kön är ett inneboende sexuellt begär.

Vår tids idé om att sexualitet är kärnan i en människas personlighet – att sexuella känslor skapar en viss identitetskonstruerande subjektiv upplevelse av självet – är emellertid ganska ung. I Europa yngre än 200 år. Att kroppen genomfars av olika sensationer är odiskutabelt, menar sexualitetshistoriker, men vad dessa sensationer tolkas som och kopplas till, och hur de värderas och benämns är däremot alltid kulturellt bestämt. Tolkningarna varierar från plats till plats och även på samma plats över tid – bland annat genom förändrade beskrivningar av vad som är friskt/sjukt, rätt/fel, naturligt/onaturligt, utvecklat/degenererat och så vidare. I det förflutna har alltid föreställningar om vad sexualitet är genomgått förändringar. Alla sätt att fixera innebörden (som förtrollning, drift som måste levas ut för att inte skapa ohälsa, individens rättighet, och så vidare) är kulturella utsagor i förändring.

Nåväl. Bakgrunden till att sexuella frågor landade i FN:s säkerhetsråd är att stora FN-konferenser på 1990-talet lyfte sexualrelaterade frågor. Diskurser om sexualitet kom därmed att på överstatlig nivå sakta att lyfta från den privata sfären till den offentliga – samtidigt som graden av sexuellt våld, oönskade graviditeter och Hiv/Aids bidrog till att beskriva en given nations allmänna hälsonivå. Från att på konferenserna ha diskuterat sexuella rättigheter i relation till framför allt kvinnors rätt att slippa trafficking, våld och övergrepp började rättighetsdiskursen senare också att kopplas till krav på kvinnors sexuella njutning.

Även olika aktivister som krävt homosexualitet som en mänsklig rättighet har organiserat sig och samarbetat transnationellt. Genom samarbeten har de nått in i Nordiska rådet, Europarådet, EU, NAFTA och FN. Med olika grader av framgång. Det mest framgångsrika argumentet när homosexuella rättigheter diskuteras på dessa nivåer handlar om att individens sexuella uttryck är en privatsak som jurisdiktionen inte har med att göra.

En feministisk kritik av detta liberala argument pekar mot det problematiska i uppdelningen av en privat respektive offentlig sfär. De menar att så länge icke-normativ sexualitet inte syns, så länge inga krav ställs på att olika slags sexualiteter ska diskuteras, representeras och införlivas i den offentliga politiska gemenskaper så sker inget omvälvande. De som bryter mot normen blir endast tolererade. En sådan politik kan betecknas som en assimilationspolitik som vidmakthåller det heterosexuella samhällets uppdelning av det privata och det offentliga, och fortsätter att skriva in homosexuella handlingar som minoritetens sexualitet. En annan feministisk kritik mot kraven på homosexuella rättigheter är att dessa vanligen utgår från att uppnå jämställdhet med heterosexuella som universell norm. Dessutom att sådana krav inte uppmärksammar det partikulära, det vill säga att lesbiskas och bögars och transsexuellas situation skiljer sig, och att det finns skillnader inte bara mellan dessa grupperingar utan också inom grupperna.

Om istället kraven på sexuella rättigheter ställs utifrån argument om solidarisk jämlikhet och lika möjligheter kan de föras till en bredare politisk vision. En vision som ansluter arbetet för sexuella rättigheter till kampen för en omvandling av orättvisa och ojämlika sociala och ekonomiska förhållanden och för en tillvaro där olika slags individer, kön och sexualiteter kan leva tryggt och säkert – fria från våld, förtryck och diskriminering.