Krönika. Anna Ardin.

2021-10-27 12:00
Puffetikett
Dagens ETC

Lukasjenko vill att flyktingar ska dö – på den polska sidan

Vi är mitt i en humanitär kris, men vi har ett ­politiskt klimat som säger att vi i princip inte ska göra ett skit för att åtgärda den.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Genom kyrkan har jag lärt känna två polska flyktingaktivister, Anna och Karol. De kommer ganska ofta till Sverige för att hämta stöd och energi att orka fortsätta. I helgen var Karol här. Ytterligare en helg borta från familjen, ytterligare en helg utan vila från heltidsjobbet på byrån. Han visade bilder på en döende mormor (i min ålder) som flytt från Syrien, ensam med en tvååring. Han berättade att kvinnan är en av 4 000 flyktingar som den vitryska militären just nu driver mot Europas stängda gräns, hindrar att gå tillbaka, och med vapenhot tvingar att fortsätta framåt genom minusgrader, vilda djurs revir, sjöar och sankmark. Lukasjenko verkar vilja att flyktingar ska dö – på den polska sidan. Samtidigt har Polen satt in sin militär och trycker de blöta, kalla och hungriga människorna tillbaka in i skogen. Ser till att döda kroppar flyttas över till den vitryska sidan av gränsen.

Karol berättar sen hur de var fyra stycken som greps när de försökte skjutsa en svårt sjuk irakier till sjukhuset. En timme senare hade polisen kört mannen tillbaka till ­skogen. Karol berättar hur aktivisterna hindras från att bära mat och vatten till flyktingarna i skogen. Den lokala borgmästaren i Bialystok menar att ­området är i medieskugga eftersom ­journalister och aktivister tvingas bort av gränspolisen.

”Jag kräver inte att de ska ses som jämlikar eller få asyl eller ens få tillfälligt uppehållstillstånd, jag vill bara inte att de ska dö”, säger Karol och berättar hur man hela natten kan höra barnens jämmer från skogen vid gränsen. ”Om bara de människor som vill att det ska vara så här kunde komma hit och se dem i ögonen, de är människor, men behandlas värre än djur.” Han pausar, lägger ansiktet i händerna.

Då inser jag hur mycket vi distanserats från det som faktiskt händer. Hur avlägset det alldeles nyss var för mig och hur lite min vardag påverkas. Hur dålig hela samhällets makt- och omvärldsanalys faktiskt är. De pushback-operationer som sker i Polen idag, och de människor som hamnar i kläm (utan att jag sett nästan någonting av det, utan att jag tänkt på det) blir som en obehaglig illustration av konsekvenserna av vår kollektiva mentala förnekelse. Vi är mitt i en humanitär kris, men vi har ett politiskt klimat som säger att vi i princip inte ska göra ett skit för att åtgärda den.

Gregory H Stanton, ordförande för Genocide Watch och professor i Förintelsestudier och -prevention på George Mason-universitetet i USA, har utvecklat en tiostegsmodell för att förklara hur folkmord går till. Det börjar alltid med klassificering, menar han, att dela in människor i ”vi och dem” och förneka allas lika värde. Sen börjar den lagliga diskrimineringen, avhumaniseringen, polariseringen och organiseringen av övervakning, arresteringar, tortyr och extrem­stämpling av alla som protesterar – som ett effektivt sätt att tysta mitten. I Nazityskland började Förintelsen med att ingen ville ta emot judiska flyktingar från Sovjet. Människor blev fast i läger och fler flyttades dit. När det till slut inte funkade att stå och trycka människor fram och tillbaka över någon gräns behövdes helt enkelt en ”slut­giltig lösning”.

Vi känner igen alla mekanismer från sådant som hänt tidigare, men det kanske allra viktigaste, och tveklöst mest förrädiska, av de tio steg som Stanton beskriver är förnekelsen. Förnekelse att det hänt förut, förnekelse av att det händer nu, förnekelse av att man överhuvudtaget ser vad som pågår förnekelse att man visste något när man väl står inför fullbordat folkmord.

Men det finns också ett väldigt effektivt motmedel mot förnekelsen, nämligen erkännandet. Att vägra blunda, ställa frågor om orsakerna till att människor behöver fly, fortsätta protestera mot fort Europa. Själv tänkte jag åka till gränsen inom några veckor. Ska du följa med?