Utrikes.

2021-10-27 12:30
  • Foto: KB Mpofu / TT
  • Vägen mellan städerna Dakar och Diamniado i Senegal.
    Vägen mellan städerna Dakar och Diamniado i Senegal.
  • Foto: Lars Pehrson / SvD / TT
  • Översvämning på Salomonöarna på grund av den globala uppvärmningen. Foto: TT
    Översvämning på Salomonöarna på grund av den globala uppvärmningen.
  • Chukwumerije Okereke. Foto: Privat.
    Chukwumerije Okereke.
  • Vanessa Nakate. Foto: Luca Bruno/TT
    Vanessa Nakate.
  • Foto: Antonio Calanni/TT
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

COP26: Klimatmiljarderna riskerar att hamna på Wall Street

På söndag inleds det viktigaste klimatmötet sedan Parisavtalet slöts 2015. En av de stora stötestenarna är klimatbiståndet från rika till fattiga länder. På bordet ligger ett löfte om 100 miljarder dollar om året, men det är ett löfte fullt med fallgropar.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Från Pikine, en förstad till Senegals huvudstad Dakar, löper en två mil lång motorväg österut mot den nya staden Diamniadio. Det är en betalväg med vägtullar vid varje infart, den första i sitt slag i Västafrika. Vägen invigdes 2013 och har lyfts fram av Världsbanken som en förebild för hur låg- och medelinkomstländer kan attrahera de enorma summor pengar från utländska privata investerare som länderna anses behöva för sin utveckling.

Vägen mellan städerna Dakar och Diamniado är förstås inget klimatprojekt, men står ändå modell för hur de rika länderna ska kunna uppfylla sitt löfte om att stödja fattiga länders klimatarbete med 100 miljarder dollar om året. Men i Senegal finns också kritiker som ser vägen mellan städerna Dakar och Diamniado som ett skandalöst utvecklingspolitiskt misslyckande, och det franska företaget som drar in vägtullarna anklagas för nykolonialism.

Vi ska återkomma till varför vägen mellan städerna Dakar och Diamniado är en starkt ifrågasatt modell för internationellt klimatbistånd. Men den är långt ifrån den enda vägen som kan leda till svikna löften om klimatpengar. Målet om att mobilisera 100 miljarder dollar om året, motsvarande drygt 860 miljarder svenska kronor, sattes upp redan vid klimatmötet i Köpenhamn 2009, och skulle ha uppfyllts från och med 2020. Det handlar om pengar till utsläppsminskningar, klimatvänlig utveckling och klimatanpassning i alltifrån låginkomstländer i Afrika söder om Sahara till medelinkomstländer som Indien och Kina.

”Vi borde betala mer”

Enligt de rika ländernas tankesmedja OECD uppgick den internationella klimatfinansieringen 2019 bara till knappt 80 miljarder dollar. Och i upptakten till Glasgow-mötet har det länge varit oklart om och när 100-miljardersmålet kommer att uppfyllas.

– Att vi inte nått målet än, det suger verkligen, säger femtonåriga Villjami Lahtinen.

Hon sitter på en filt på trottoaren vid Mynttorget i Stockholm och skolstrejkar med Fridays For Future när ETC nyhetsmagasin är där en fredag i oktober.

– Men vi borde betala ännu mer, för det är vi som har orsakat allt det här. De rika länderna – Europa, USA – all vår rikedom bygger på kolonialism, imperialism och kapitalism, och det är därifrån klimatkrisen kommer, säger Villjami Lahtinen.

Består mest av lån

”Ännu mer” är förvisso ledord för kapitalismen, men inte när det gäller klimatpengar. För enligt en rapport från Oxfam International publicerad i oktober förra året, bidrar de rika länderna snarare med mycket mindre än de 80 miljarder dollar som OECD beräknat. Det har Oxfam International kommit fram till genom att räkna bort räntebetalningar, amorteringar och överdrifter av klimatinnehållet i olika utvecklingsprojekt.

Bistånd som inte behöver återbetalas utgör enligt rapporten endast en femtedel av de offentliga givarnas klimatfinansiering. Det allra mesta består av lån från rika till fattiga länder. Och den klimatfinansiering som ökat mest på senare år är lån med så hög ränta att de inte kan likställas med officiellt utvecklingsbistånd.

– Att vi lånar ut är konstigt, för det är ju vi som har lånat deras resurser och deras land på ett jätteoetiskt sätt för att bygga vårt komfortsamhälle, vårt lyxliv som många av oss lever här i Sverige, säger Falk Schröter.

Han är en tjugoårig student och även han är på Mynttorget för att demonstrera för klimatet.

– Vi måste ha en verklig omfördelning, där de skador som vi orsakar tas på allvar, fortsätter Falk Schröter.

Stora utsläppsländer vill inte kompensera

Att tala om kompensation för klimatskador som är så stora och oförutsägbara att de inte går att anpassa sig till, är dock som att glänta på locket till Pandoras ask. Sådant tal är inget som de största utsläppsländerna vill veta av, eftersom det kan komma att handla om enorma skadestånd. Därför är ekonomisk kompensation för detta som i klimatförhandlingar kallas ”förlust och skada” inte alls inräknat i 100-miljardersmålet. USA och andra rika länder såg rent av till att det skrevs in i Parisavtalet att förlust och skada inte ska ge upphov till någon form av kompensation.

Likväl är det på denna ömma punkt som många från särskilt klimatutsatta länder nu trycker som hårdast. Den ugandiska klimataktivisten Vanessa Nakate, grundare av rörelsen Rise Up Climate Movement, är en av dem.

– Vem ska betala för de förlorade öarna i Karibiska havet och Stilla havet? Vem ska betala för de samhällen som måste fly från den bangladeshiska kusten? Vem ska betala för de tusentals arter som faller av forskarnas rödlistor och ner i glömskan? frågade hon vid ett möte för unga klimataktivister i september.

100 miljarder räcker inte

Men även bortsett från de stora utsläpparnas historiska klimatskuld, är det många som tycker att 100 miljarder dollar för utsläppsminskning och klimatanpassning är på tok för lite.

– Ibland talas det om 100-miljardersmålet som om det vore något definitivt. Som om ifall de utvecklade länderna når upp till det, så kan vi alla gå hem och vara glada. Men jag vet att afrikanska förhandlare pratar om att åka till klimatmötet och säga: 100 miljarder räcker inte!

Det säger Chukwumerije Okereke, professor i miljö och utveckling vid Alex Ekwuemes federala universitet i Nigeria.

– Se bara på de tusentals miljarder dollar som världen spenderat på att bekämpa coronapandemin. Klimatförändringarna är ju lika viktiga, om inte ännu viktigare än pandemin, säger han.

Man kan även jämföra med de över 470 miljarder dollar som världens stater förra året gav i direkta subventioner för att hålla nere priset på olja, gas och kol, enligt Internationella valutafonden. Och även om 100-miljardersmålet mot mångas förmodan skulle uppnås med råge i Glasgow, ser Chukwumerije Okereke flera anledningar till att ifrågasätta hur målet uppnås. Han är bland annat kritisk mot att klimatpengarna hämtas ur rika länders biståndsbudgetar.

– Flera länder verkar göra så. Men i FN:s klimatkonvention sägs det tydligt att utvecklade länders finansiering till utvecklingsländer måste vara ett tillägg utöver deras officiella utvecklingsbistånd. Ändå är det inte längre någon som pratar om det som ett tillägg.

En ifrågasatt ekvation

Inte heller Sveriges regering ser klimatpengarna som ett tillskott utöver den ordinarie biståndsbudgeten, utan som en del av densamma. Det gjorde miljö- och klimatminister Per Bolund klart när han i mitten av oktober presenterade regeringens ambition att fördubbla Sveriges klimatbistånd till 15 miljarder kronor fram till 2025. Ändå ska fördubblingen inte leda till någon minskning av det övriga biståndet åt exempelvis fattigdomsbekämpning. Hur går denna ekvation ihop? Med hjälp av framtida ekonomisk tillväxt förstås. För den totala biståndsbudgeten är definierad som en procent av bruttonationalinkomsten. Så när Sveriges ekonomi växer, växer även biståndsbudgeten i absoluta om än inte i relativa tal. FN:s klimatkonvention sa ju ingenting om att man inte fick räkna så.

– Det är inte så här vi ska möta våra åtaganden, säger Chukwumerije Okereke.

Den svenska motvilligheten att lägga mer offentliga medel på klimatbistånd än vad den ordinarie biståndsbudgeten tillåter är ingalunda unik. Sverige är trots allt en av de största biståndsgivarna sett till landets ekonomiska storlek. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna vill se ett kraftigt sänkt bistånd i linje med mindre frikostiga givarländer. Att världens rika länder skulle steppa upp biståndet för att möta det globala behovet av klimatpengar med offentliga resurser tycks helt enkelt inte särskilt troligt.

Wall Street Consensus

I stället tycker sig många se lösningen i att styra om det privata finanskapitalet som rusar runt jorden i jakt på avkastning. Redan i dag består 14 av de 80 miljarder dollar som OECD uppskattar klimatfinansieringen till av privata pengar. Vad världens regeringar nu bör göra är att ta ett steg tillbaka och koncentrera sig på att skapa ett gott investeringsklimat för privata investerare i fattiga och klimatutsatta länder.

Det här är ett synsätt som en del kritiker börjat kalla Wall Street Consensus, med anspelning på Washington Consensus – den nyliberala utvecklingspolitik som dominerade i decennier från 1980-talet med mycket dåliga resultat för många fattiga länder. En av de som forskar om det nya Wall Street Consensus är Jo Michell, docent i ekonomi vid UWE Bristol i England. Begreppet myntades av hans institutionskollega Daniela Gabor.

– Det här synsättet är extremt utbrett. Om du tittar på dagordningen för klimatmötet i Glasgow, på alla representanter från storbankerna och den privata finanssektorn som ska vara där, så skulle jag säga att det är den dominerande synen på klimatfinansiering, säger Jo Michell.

En av huvudingredienserna i Wall Street Consensus är att det offentliga klimatbiståndet i hög utsträckning ska användas för att minska riskerna för privata investerare. Detta kan göras genom så kallad offentlig-privat samverkan där investeringar i exempelvis förnybar energi eller infrastruktur sker i samarbete mellan offentlig sektor och vinstdrivande företag.

– Utifrån vad vi hittills vet om offentlig-privat sam­verkan så menar vi att det här inte kommer att leda till lika effektiva utsläppsminskningar som mer direkta offentliga investeringar i grön omställning. När ett projekt blir lyckat, ja då kommer investerare från rika länder att få sin avkastning. När det misslyckas kommer de ändå få sin avkastning, medan notan plockas upp av stater i fattiga länder, säger Jo Michell.

Det är just sådana kostnader som den av Världsbanken prisade vägen mellan Dakar och Diamniado i Senegal är ett exempel på, enligt kritikerna. Till att börja med lyckades vägbygget inte alls attrahera så mycket privata pengar som det var tänkt – bara 17 procent av den totala finansieringen var privat enligt en fallstudie publicerad i tidskriften Development in Practice.

– Många i Senegal ser vägen som en stor skandal, inte minst eftersom det franska företaget har ensamrätt på intäkterna från vägtullarna tills företaget har hämtat tillbaka hela sin investering, säger Jo Michell.

Dessutom anser många senegaleser att vägtullarna är alltför höga. Forum Civil, den nationella avdelningen av Transparency International i Senegal, har anklagat det franska företaget för att agera nykolonialistiskt i sin vägran att omförhandla avtalet med den senegalesiska staten.

– Det finns många andra exempel där internationella biståndsgivare försökt mobilisera privata investeringar som sedan inte levt upp till förväntningarna, påpekar Jo Michell.

Vad han skulle vilja se i stället är någon form av multilateralt samarbete där det är stater, inte finansmarknaden, som håller i tyglarna.

– Någon slags mekanism för att samordna klimatfinansieringen så att särskilt de rika länderna kan dela på en stor del av kostnaderna och de finansiella riskerna med att hantera klimatkrisen i fattiga länder. Låt säga genom en massiv ökning av finansieringen till Internationella valutafonden, som då kan ge bistånd utan krav på återbetalning. Det är en fullständigt utopisk tanke, men vad som helst som vi kan göra för att röra världen i den riktningen är bra, säger Jo Michell.

Ett mer realistiskt krav, som både Jo Michell och Chukwumerije Okereke betonar, handlar om att göra den internationella klimatfinansieringen mer transparent. Så att de rika länderna inte längre kan överdriva det stöd de ger, och så att det blir tydligare vilken slags finansiering som faktiskt hjälper de mest utsatta länderna att hantera klimatkrisen.

– Vi behöver transparens så att vi kan sluta ha den här tillkrånglade debatten om vem som ger vad till vem. Alla följer ju koldioxidutsläppen väldigt noga, så varför följer vi inte klimatpengarna lika noga? frågar sig Chukwumerije Okereke.

Kod röd för mänskligheten

Han hoppas att världens beslutsfattare ska visa i Glasgow att de har förstått att det inte finns någon tid att spilla för att förhindra katastrofala klimatförändringar.

– FN-chefen har beskrivit läget som en ”kod röd” för mänskligheten. Afrika är klimatkrisens ”ground zero”, och Afrikas överlevnad hänger på att vi agerar nu.

Fortsätter klimatutsläppen som i dag så riskerar vi att redan 2050 hamna i en värld där tre och en halv miljarder människor lider av en osäker tillgång till mat, och där hundratals miljoner blir klimatflyktingar, enligt en rapport från Institute for Economics and Peace.

– Vi måste förnya förtroendet till det internationella samfundet. Att ta sig an frågan om klimatfinansiering så som jag har pratat om är ett utmärkt sätt att bygga tillit och förståelse för att vi är i det här tillsammans, säger Chukwumerije Okereke. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Fakta: COP26 Glasgow

Den 31 oktober samlas representanter från världens alla hörn i Glasgow för att delta i FN:s stora klimattoppmöte COP26 som ska pågå i två veckor.

Förväntningarna är skyhöga efter fjolårets inställda konferens och den alarmerande rapport som FN:s klimatpanel IPCC släppte i augusti.

Några av de frågor som kommer att diskuteras är:

• Hur långt räcker ländernas klimatambitioner?

• Finansiering och en rättvis klimatomställning

• Hur kan vi dämpa effekterna av den klimatförändring som redan är här?

• Knutar som behöver lösas om handel med utsläppsminskningar

• Den globala beslutsfattande processen

Fakta: Parisavtalet

Parisavtalet är en internationell överenskommelse som slöts under FN:s klimatkonferens 2015 och som började gälla året därpå.

Genom avtalet, som ses som en historisk milstolpe i det globala klimatarbetet, förbinder sig länderna att arbeta för att hålla den globala uppvärmningen långt under 2 grader, med ambitionen att den ska stanna vid 1,5 grader.

Avtalet, som består av 29 artiklar, berör också frågor som klimatanpassning, klimatfinansiering och de rika ländernas ansvar i relation till fattigare länder.

Fakta: Den senaste IPCC-rapporten

FN:s klimatpanel IPCC släppte sin senaste klimatrapport den 9 augusti i år.

Rapporten slår fast att det finns ett otvetydigt samband mellan människans utsläpp av växthusgaser och den globala uppvärmningen.

I rapporten konstateras vidare att jorden värms upp snabbt och att 1,5-gradersmålet riskerar att passeras redan inom tio till tjugo år, liksom att uppvärmningen väntas ge mycket allvarliga konsekvenser.

Redan nu märks att klimatförändringen är här, vilket bland annat tar sig uttryck genom extremväder som värmeböljor och skyfall.

Rapporten understryker att varje ton utsläpp och varje temperaturhöjning, spelar roll och utsläppen behöver snabbt minska om uppvärmningen ska begränsas till 1,5 eller 2 grader.